bittersweetsymphonies

Oj vad jag lyssnade på The Ark som tonåring när jag gick på högstadiet. Det var bara dom som gällde ett tag, och jag och mina vänner lyssnade jättemycket på We are the Ark-skivan. De var så nytänkande, de var så speciella och de gjorde så bra musik.
De fick följa med mig och mina vänner genom hela högstadiet och kanske en bit in på gymnasiet tills man inte längre villa erkänna att man en gång tyckte de var bäst. Sen kom hela vinna-melodifestival-svängen och man tyckte att de var både här och där och överallt. Man hade plötsligt blivit vuxen och där Arken-grabbarna inte längre platsade i musik-listan. De var för rebelliska och för tonåriga.
Tills nu. Nu är de tillbaka.
Det känns som om jag kommer återupptäcka The Ark i vår. Som om allt-det-där jag tyckte var bra med dem fortfarande finns där.
Eller, för att inte va så djup längre - det kanske bara är vårkänslor jag känner just nu.

En av mina absoluta favoritfilmer är Amelie från Montmartre, eller för att stila med franskan - Le fabeleux destin d'Amelie Poulain (säkerligen med stavfel lite här och var). Manuset är genialt. Likaså skådespelarinsatserna från Audrey Tautou och de vackra bilderna. Men den största biten som gör filmen till en favorit för mig är musiken.
Den är helt makalös fantastiskt. Den är komponerad och gjord av Yann Tiersen som även har gjort filmmmusiken till filmen God Bye Lenin! även den en fantastisk film på alla sätt.

Därför är det ju då inte konstigt att jag verkligen gillar den svenska gruppen Detektivbyrån som påminner om Yann Tiersens vackra musik. Så fort jag hör en låt med Dektetivbyrån får jag en massa manusideer i huvudet, musiken passar helt enkelt ihop med det visuella. Jag har faktiskt gått och väntat på att Dektetivbyrån vilken dag som helst ska ha sin musik med i en svensk, eller rent av internationell film. Därför blev jag inte förvånad när jag upptäckte att en av deras låtar - Om du möter varg, är med i Apotek Hjärtats reklamfilm. Även den reklamfilmen är som hämtad med influenser från Amelie-skaparna med en touch av Tim Burton.

Jag skrev den här recensionen för kanske, cirka ett halvår sen. Men inte mycket av mina åsikter har förändrats om denna skiva sen dess, förutom att jag inte lyssnar lika flitigt på den längre.


Under The Pavement - The Beach, Deportees tredje skiva är en av favoriterna hos mig just nu. Albumtiteln är hämtat från ett citat skrivet på en vägg i Paris av en situationist 1968. På bandets hemsida står det att citatet då handlade om att egga fantasin att se bortom det förutsägbara och det tänkta, och att det gör det nu också. Att det finns en bakgrund till albumtiteln och att det sammanfattar skivan gör allting så vackert. Så pass vackert att albumtiteln kanske är en av tidernas bästa, enligt mig.

En av favoriterna på skivan är "When they come", en låt som växer mer och mer man lyssnar på den. Markus Larsson, recensent på Aftonbladet säger om låten att ...efter 1 minut och 34 sekunder känner jag mig alltid lika hjälplös. Och jag kan ingen annat göra en att hålla med. Det är något magiskt med låten som händer, den lyfter ännu mer till ett känslostadie där man inte vet om man är ledsen eller fantastisk lycklig. Och det är när man får sådana melankoliska känslor som musik är som bäst.

Dessutom är musikvideon till låten välproducerad och inspelad i vackra Leksand.

 Turn back time, Under the pavement - the beach, Will you talk (If I listen) och Wherever I lay my head tonight går också mycket på repeat och precis som When they come växer de ju mer man lyssnar på dem. Och man kan inte göra annat än älska Peder Stenbergs röst.

Egentligen har jag redan tröttnat för längesen, det här med hela Melodifestival-kalaset. Fyra delfinaler, en Andra Chans och sedan själva Finalen. Man har ju tröttnat för längesen. Och nu har de börjat spekulera i om de ska göra tio delfinaler. Come on. Vem orkar?
Jag satt i Göransson Arena när andra delfinalen gick av stapeln i Sandviken. Kul med live. Jag var helt stupsäker på att Orsa Spelmän skulle gå vidare, de var helt enkelt bäst och enligt min mening de bästa genom alla deltävlingar. Och så kom de till andra chansen. Och från andra chansen åkte de ut.
Ett sant statement: Folk röstar på de mest kända, sen spelar det inte så stor roll hur låten låter.

I allafall, även om jag verkar vara en pessimistisk musikbloggare (vilket jag vanligtvis inte brukar vara) så ska jag ändå ge mig i kast att chansa hur Finalen kommer te sig på lördag;

De tre som kommer fightas i toppen tror jag ändå är de som är minst folkkända, d.v.s. Timotej, Anna Bergendahl samt Salem Al Fakir. Jag hoppas såklart att Al Fakir vinner - och det kanske han gör också.

Okej, oj, vad svårt.
Nej, jag gissar såhär:
1. Salem Al Fakir
2. Anna Bergendahl
3. Timotej

Så. Nu återstår det bara att se om jag får rätt på lördag.

Som avslutning vill jag lyssna på Orsa Spelmän och Kalle Moreus och grmla lite för att det inte alltid blir som man vill.