It doesn't matter who you are
Oj vad jag lyssnade på The Ark som tonåring när jag gick på högstadiet. Det var bara dom som gällde ett tag, och jag och mina vänner lyssnade jättemycket på We are the Ark-skivan. De var så nytänkande, de var så speciella och de gjorde så bra musik.
De fick följa med mig och mina vänner genom hela högstadiet och kanske en bit in på gymnasiet tills man inte längre villa erkänna att man en gång tyckte de var bäst. Sen kom hela vinna-melodifestival-svängen och man tyckte att de var både här och där och överallt. Man hade plötsligt blivit vuxen och där Arken-grabbarna inte längre platsade i musik-listan. De var för rebelliska och för tonåriga.
Tills nu. Nu är de tillbaka.
Det känns som om jag kommer återupptäcka The Ark i vår. Som om allt-det-där jag tyckte var bra med dem fortfarande finns där.
Eller, för att inte va så djup längre - det kanske bara är vårkänslor jag känner just nu.
De fick följa med mig och mina vänner genom hela högstadiet och kanske en bit in på gymnasiet tills man inte längre villa erkänna att man en gång tyckte de var bäst. Sen kom hela vinna-melodifestival-svängen och man tyckte att de var både här och där och överallt. Man hade plötsligt blivit vuxen och där Arken-grabbarna inte längre platsade i musik-listan. De var för rebelliska och för tonåriga.
Tills nu. Nu är de tillbaka.
Det känns som om jag kommer återupptäcka The Ark i vår. Som om allt-det-där jag tyckte var bra med dem fortfarande finns där.
Eller, för att inte va så djup längre - det kanske bara är vårkänslor jag känner just nu.
Kommentarer
Trackback
