P3 guld-galan. Eller var det kanske brons?
Jag tycker det är väldigt roligt att se på galor på tv; Grammisgalan, Guldbaggegalan - och den bästa: p3 Guld galan som har de absolut bästa artisterna med i sina nomineringar.
Men. I år kändes allt så ogenomtänkt, alltifrån att Kitty (som annars brukar vara duktig programledare) kändes opåläst på sina manuskort, dålig humor om att hon hade mamman med sig till dålig timing mellan prat och musik. OCH - jag tyckte det fattades en hel del artister som var väl värda att nomineras i år OCH det var några som vann som jag inte förstod hur juryn hade tänkt.
För det första kan jag väl förstå om Robyn vann både guldmicken, årets låt och årets artist så mycket som hon har blivit spelad i radion i år. Hon har inte bara varit sommarplågan 2010, hon har varit höstplågan, vinterplågan och nu blir hon väl även vårplågan 2011. Visst, hon är duktig. Men varför allt ljus på henne? Det finns så otroligt många duktiga kvinnliga artister i Sverige som gör minst lika bra (om inte bättre) musik som henne och som jag tycker är värd rampljuset. Exempelvis tycker jag Säkert! hade lika gärna kunnat vunnit årets artist.
Sedan tycker jag guldmicken hade kunnat gått till Hoffmaestro för jag såg dem i Sundsvall i somras och då var de sjukt bra.
Jasmin Kara var nominerad i två kategorier; årets nykomling samt årets hiphop/soul och jag fattar inte heller varför hon inte vann någon av dem.
Den som vann årets nykomling var idoldeltagaren Tove Styrke som har fått skivkontrakt genom programmet, medan Kara har knackat dörr i flera år tills äntligen någon fick upp ögonen för henne. Även den som vann årets hiphop/soul var Carlito. Är det något som har spelats flitigt i p3? Eh, nej.
Nomineringarna i årets pop var bara konstigt. Inte heller särskilt många av dem som man ens har hört i p3. Och är det inte det det ska gå ut på? Att musiken som är nominerad är musik man hör i kanalen?
Årets dans gick till nån Skudge, vilket jag heller inte har hört i radion. Däremot är det helt offatbart att inte Swedish House Mafia inte fick priset.
Jag trodde faktiskt att det här året skulle bli Snook-medlemmarnas år. Men oj vad fel jag hade. Daniel-Adams ray, han kom ju som en raket i år, likaså han gamle vapendragare Oskar Linnros som har tagit Sverige med storm. INGEN av dem fick något pris. Det är faktiskt helt ofattbart för mig.
Och för att såga galan lite lite till undrar jag även vad vissa artister höll hus i nomineringarna. Ex: Mitt piano, Imperial State electric, Keep company, Lisa Miskowski, September (!), The ark. Ja, listan kan göras lång.
Det enda som var roligt var att de hade fått dit Orup.
Stay gånger fyra
Det verkar som att det är stor efterfrågan på att människor ska stanna när det handlar om låttexter - och framförallt låttitlar. Lika vanligt som ordet love förekommer i texter, verkar stay vara en värdig tvåa.
Här kommer min toplista med de bästa Stay (With me) -låtar.
4. The Dora Steins - Stay (you don't have to go yet)
3. Michelle Featherstone - Stay
2. The Ark - Stay with me
Och vinnaren är.....
Grizzly Bear Vs. Soundgarden
Musikvideon är hur knasig som helst, påminner lite om Soundgardens Black hole sun med tanke på de jätteförstorade och läskiga ögonen.
Men låten är kanon.
18 udda fakta om musik
1. Den enda killen i ZZ Top som inte har skägg är Frank Beard.
2. Ingen av Elvis filmer fick någon Oscars-nominering. Däremot vann han tre Grammy Awards för sina gospel-inspelningar.
3. John Lennon skrev God Morning, God morning efter han hade hört en reklam för Corn Flakes.
4. Marilyn Monroe fick en pudel vid namn Mafia av Frank Sinatra.
5. Flygplanet som Buddy Holly dog i, hette American Pie.
6. Duran Duran fick sitt namn efter en galen vetenskapsman från Jane Fonda-filmen Barbarella.
7. Den första CD:n som "trycktes" i USA var Bruce Springsteens Born in the USA.
8. Varje gång Beethoven skulle komponera musik doppade han först huvudet i kallvatten.
9. Precis som människor, så kan fåglar lära sig musik redan i ägg-stadiet.
10. Mozart var bara fem år när han skrev sitt första stycke.
11. Den första popvideon som någonsin släpptes var Queens Boheminan Rhapsody. Året var 1975.
12. 1976 sjöng Barry Manilow I write the songs och som låg på topplistorna. Låten var inte skriven av honom.
13. Termiter äter trä två gånger snabbare om de hör Heavy Metal.
14. Whams låt Wake me up before you go go skrevs av George Michael genom att han blev inspirerad av en liten lapp skriven av en annan bandmedlem - Andrew Ridgeley. Lappen råkade vara felaktigt skriven då det stod Don't forget to wake me up before you go go George.
15. The house of the rising sun av The Animals spelades in på endast 15 minuter. Anledningen var att bandet hade en mycket låg budget. Trots det kom låten upp på första plats år 1964.
16. Den längsta låttitel har 305 tecken (inklusive mellanslag) The Sad But True Story Of Ray Mingus, The Lumberjack Of Bulk Rock City, And His Never Slacking Stribe In Exploiting The So Far Undiscovered Areas Of The Intention To Bodily Intercourse From The Opposite Species Of His Kind, During Intake Of All The Mental Condition That Could Be Derived From Fermentation av Rednex. Svenskar kan dom!
17. När Billy Crystal var liten hade han Billie Holiday som barnvakt.
18. Sussane Vega anses vara "moder" till mp3-formatet. Format-skaparna använde hennes röst från låten Tom's Diner för att analysera de olika ljud-spektrumena när de skapade komprimerings-algoritmerna.
Musikblogg-inlägg om en annan musikblogg
I allafall, nu var det inte festival-programmet jag skulle blogga om, utan själva PSL-bloggen i sig. I den bloggen kan man bokstavligt talat hitta underbara musikklipp med svenska- men även internationella, jättekända till mindre kända- artister. Riktiga skattgömmor tycker jag!
Exempelvis ett klipp som finns utlagd på bloggen är med svenske Moto Boy där han gör en akustisk version av sin The heart is a rebel i en kyrka. Fantastisk akustik som ger låten en större känsla. Snudd på att man känner sig religiös efter att ha synat klippet.
Ett annat favoritklipp som PSL-teamet har gjort är med ett band som ligger mig varmt om hjärtat, d.v.s. finsk-svenska bandet Laakso med Markus Krunegård i spetsen. I detta klipp ger de en version av sin Västerbron som är filmad med en bakgrund av självaste titeln (vad jag antar i allafall!) Vackert blir det när de blandar in xylofonplinget från den lilla bärbara synten och som får Västerbron in i en helt ny dimension!
Våra vänners liv - specialskriven musik!
Dessutom är musiken grym och passar jättebra in i serien och dess karaktärer. Musiken är specialskriven av Andreas Mattson (Popsicle) och Niclas Frisk (Atomic Swing). De har komponerat och spelat in nio spår på varsitt håll till serien, både instrumentala och med sång.
De två killarna hade ett band ihop förut som hette Sweet Chariots då de bl.a. gjorde låten Cry no more tears och som nu kan höras som själva titelspåret till serien!
Källa: Google.se
När musikvärldar slås ihop
Precis detta tyckte jag om The xx och Shakira. Det var ljusår mellan dem, eller, de rörde sig inte ens i samma musikuniversum för mig.
Och, vad är det jag får höra?
Shakira har gjort en cover på The xx's Islands. Hur galet är inte det? Så galet att det t.o.m kan funka?
Döm själva.
Kärlek är ett blandband - Livet låt för låt
Man måste vara ett smått geni för att komma på den idén att varje kapitel ska handla om ett blandband man har gjort. Allt som allt 22 kapitel = 22 blandband.
Boken heter som rubriken; Kärlek är ett blandband - Livet låt för låt, och är skriven av Rob Sheffield.
Boken handlar om hur han som 25-åring redan är gift med sin tjej Renée, inte direkt något han trodde han skulle vara när han var mindre (gift, alltså). Men det är inte det boken handlar om. Renée dör och handlingen utspelar sig runt minnen Rob har med Renée och deras gigantiska musikintresse - helt enkelt soundtracken kring deras liv.
Varje kapitel handlar om, som tidigare sagts, ett blandband med ett specifikt minne. De hade åka-bil-blandband ihop, diska-bland-band, sy-på-symaskins-blandband, bara-hänga-bland-band m.m.
Man får se blandbandets innehåll, och det är nästan bara 90-tals musik, vilket inte är så kontsigt med tanke på att handlingen utspelar sig på nittiotalet.
Ungefär hälften känner jag igen, det är alltifrån gamla goda låtar med R.E.M, Nirvana, Pearl Jam, The Corals m.fl som man nästan har glömt. Eftersom Rob själv är en musikjournalist kan han många anekdoter om artister och bands historier kring vissa låtar, som han gärna beskriver och mixar in i handlingen. Myckert bra!
Är man intresserad av musik, och då främst amerikanskt nittiotal blir man näst intill uppslukad av boken. Det här är inte bara en roman om en ung kille som blir ensam med fina minnen efter sin frus död. Det här ett uppslagsverk för den som vill veta smaskig musikkuriosa!
Dessutom, de låtar jag inte kände igen ifrån blandbanden blev jag intresserad av att lyssna på.
Tack för att det finns Spotify idag!
Rob säger en mycket bra sak i sin bok som jag ska försöka att komma ihåg. Och det är att det är något speciellt med blandband, något som man inte får med sig om man lyssnar på låtarna för sig. Det är själva den egna hopmixningen, när man själv bestämmer vilken låt som ska kommer efter vilken, själva sammansättningen av låtarna som gör själva känslan. Lika så också när man får med lite röst från någon radiosnubbe som måste förstöra början/slutet på en låt. Det är, ja, speciellt.
Den känslan man hade när man spelade in låtarna, de ligger liksom kvar för evigt i bandet. Det kan jag själv känna än idag om jag hittar ett gammalt inspelat blandband från radion. Jag kan fortfarande känna vad jag hade för känslor då, vem jag var kär i och vad jag kände om den då, o.v.s. Fantastisk hur blandband fungerar.
Fantastiskt.
Rob och Renée möttes på en bar och det var musiken, framförallt bådas favoritlåt med Big Star - Thirteen som sammanförde dem. Vackert.
Well, well, well
Det är fortfarande 60-tals anda, men lite nymodifierat ändå tycker jag.
Men ooohh, i like this song!!!
Och jag tycker musikvideon är jättesnygg - Lite Italiano goes 60-tals-feeling.
Jag tycker bakgrundstakten påminner lite om Sussane Vegas Tom's Diner, då när den är mixad. Men äh, det kanske bara är i mitt huvud.
Och för den som undrar vad det är jag dillar om för låt med Vega så är det den här, ca 0:54 min in i låten. Döm själva.
Sommarplågorna 2010
Oj, jag som tänkte att jag skulle musikblogga kontinuerligt. Det gick ju bra.
Iallafall, hade nog ändå inte kunnat blogga i sommar då hjärnan har varit bombaderad och ständigt blivit inmatat med sommarplågor. På gott och ont.
Därför kommer nu Linas officiella sommarplåge-lista 2010;
6. Lady Gaga - Alejandro
5. Train - Hey soul sister
4. Lena - Satelite
3. Yolanda be cool - we no speak americano
2. Stromae - Alors on dance
Och, på första plats..
-Trumvirvel-
1. Robyn - Dancing on my own
Kan knappt höra den längre. Lyssnade på Mix Megapol på jobbet, varje dag, hela sommaren. Jag hörde nog Robyns låt minst fem gånger varje dag.
Näe, det räcker nu. Tur att sommaren är över så vi slipper dessa plågor. Nu är det bara att njuta tills nästa sommaren kommer!
Semifinal 1 - vem går vidare?
Ungefär så här tror jag Europa kommer rösta ikväll:
1. Moldavien - Eurodisco låt som sätter sig som en smäck i huvudet, dessutom är de först ut och de brukar alltid löna sig.
2. Ryssland - Ärligt talat tycker jag själv att låten inte är särskilt bra, men Ryssland är ett stort land och har varit bra de senaste åren. Dessutom har låten säkert skvalat i de flesta av Rysslands grannländers radio, så de kommer nog få ihop tillräckligt med poäng för att gå vidare till finalen.
3. Estland - väldigt udda låt och som jag egentligen inte vet om den kommer bli risad eller rosad. Han sjunger jättebra och den sticker ut gentemot alla de andra bidragen, vilket jag tror kan gå hem hos många länder. Men som sagt, den kan lika gärna få ingen röst. Svårt att veta med sånna här udda låtar. Jag tror nog ändå att den går vidare.
4. Lettland - En låt om Gud eller någon allsmäktig och varför världen är som den är. En text som alla länder kan relatera till och kan säkert få fina sympati-poäng för att de sjunger om fred. Sjunger bra gör hon också, i allafall i musikvideon - sen hur det låter på scen är ju en annan femma.
5. Serbien - Jag gillar den här. Balkansväng som gör att man vill dansa.
6. Bosnien - Hercegovina - Han sjunger bra, men det är väl det. Tror ändå den går vidare.
7. Belgien - Mysig gitarrlåt med en kille som låter som John Mayer och ser ut som Peter Doherty. Killar med gitarr brukar alltid gå hem hos Europas alla flickor ute i stugorna.
8. Albanien - Svängig danslåt som är ganska ovanligt i år eftersom nästan alla länder kommer med ballader. Jag tycker i allafall hon är bra och är värd att gå vidare.
9. Grekland - Det här landet har varit bra de senaste åren, och jag tror att de kommer gå vidare även i år. egentligen är låten sådär, lite jobbig och tjatig tycker jag. Men jag tror man kan ryckas med första gången man hör den. Sedan verkar de även ha tänkt mycket på dans, instrument, etnicitet, catchighet - ja det mesta för att vinna eurovision. Som vanligt.
10. Makedonien - jag tycker den här låten är jättebra, sen vet jag inte vad rseten av Europa tycker. Den har en bra refräng - trots att jag inte vet vad han sjunger om, rockighet man rycks med i, någon Jay-z-aktig kille som kommer in och sjunger med, och den känns väldigt ungdomlig. Därför tror jag den kan gå vidare.
Train på spåret igen!
Hade Drops of jupiter inspelad på ett kassettband från ett Tracks-program och som jag lyssnade om och om igen på så bandet tillslut blev alldeles svajigt. Vad kan det ha varit för år? 2001 kanske. Jag vet, kassetbands-inspelning 2001 - men jag har varit en analogisk bakåtsträvare. Jag har varit på kassetbandens sida tills jag var tvungen att inse att det var alldeles för passé. Tåget hade helt enkelt gått för kassetbandet om man ska vara ordvitsig.
DÅ
NU
Dags för 90-tals fest?
Födelsedagsfester och andra festligheter brukar alltid bli lite extra roliga när man kör tema. Vanligtvis brukar det bli 50-tals fest, 60-tals fest eller såklart det populära decenniet - 80-tal. Då ska man klä sig i neonfärgade trikåer och lyssna på Madonna, Samantha Fox, Lena PH, Alphaville och alla de där kända åttiotals-dängorna. Och visst, det är ju hur kul som helst!
Jag lyssnade för någon månad sedan på p3 musik där det var ett par som hade skickat in en önskan om spellista till deras swindie-festival; dvs de skulle ha 90-tals fest för att hylla all svensk musik som producerades då.
Och då började jag fundera, är det kanske inte dags att någon har en 90-tals fest snart? När man börjar fundera på detta decenium när det ägde rum, så var det ju faktiskt 20 år sedan! TJUGO ÅR sedan!
Fatta, det var ju verkligen då man växte upp - mitt i nittiotalssmeten: det var Lasermannen, Ny demokrati, Lisa Ekdahl, Staffan Hellstrand, Bingo-Lotto, Bullen, Skilda Världar, Fruit of the Loom, Adidas, Jassdansbyxor.
På festen skulle vi äta grillad korv med strips, man skulle klä sig i som ovanstående text; Jassdansbyxor eller Adidasbrallor, Fruit of the loom-tröja alt. Complete eller Red roc och kanske en stickad kjol över. Man skulle även kunna bjuda på Jenka och Shake som tilltugg och dricka Havanna och Loranga. Vi skulle kunna spela twister och dansa i en ring där en i taget fick stila loss i mitten till takterna av Run DMC:s It's like that.
Framför allt skulle musiken vara det väsentligaste. Min spellista skulle vara kanske såhär:
Suede - Beautiful Ones
Deep Blue Someting - Breakfast at Tiffany's
Staffan Hellstrand - Fågel Blå
Lisa Ekdal - Vem vet
Rund DMC - It's like that
Blood Hound Gang - The roof is on fire
Jumper - Tapetklister
Stakka Bo - Here we go
E-type - eh, vilken som helst egentligen
The Conells - 74-75
Backstreet Boys - Everbody
Spice Girls - Wannabe
Fugees - Killing me Softly
Green Day - Basketcase
Och en massa massa annan musik. Även den här också:
Vem är på?
Musikpolisen är i farten
Jag satt och lyssnade på The kooks på Spotify igår. När jag lyssnade på tick of time fick jag en liten deja vú, hade jag inte hört den där versen och melodin många gånger förut men i ett helt annan sammanhang?
Jag var tvungen att gå och nynna på den för att försöka få ur den ur sitt kookianska sammanhang och efter en stund, Voilá - där kom det!
Roadsalt med Pain of Salvation, själva versen.
Så, nu undrar jag om det är bara jag som tycker sig höra en liten plagiering, eller är jag bara som är ute och flyger?
Ett tips! Man hör bäst om man blandar och lyssnar lite på den ena och lite på den andra i taget.
It doesn't matter who you are
De fick följa med mig och mina vänner genom hela högstadiet och kanske en bit in på gymnasiet tills man inte längre villa erkänna att man en gång tyckte de var bäst. Sen kom hela vinna-melodifestival-svängen och man tyckte att de var både här och där och överallt. Man hade plötsligt blivit vuxen och där Arken-grabbarna inte längre platsade i musik-listan. De var för rebelliska och för tonåriga.
Tills nu. Nu är de tillbaka.
Det känns som om jag kommer återupptäcka The Ark i vår. Som om allt-det-där jag tyckte var bra med dem fortfarande finns där.
Eller, för att inte va så djup längre - det kanske bara är vårkänslor jag känner just nu.
Musik till film och reklam
Den är helt makalös fantastiskt. Den är komponerad och gjord av Yann Tiersen som även har gjort filmmmusiken till filmen God Bye Lenin! även den en fantastisk film på alla sätt.
Därför är det ju då inte konstigt att jag verkligen gillar den svenska gruppen Detektivbyrån som påminner om Yann Tiersens vackra musik. Så fort jag hör en låt med Dektetivbyrån får jag en massa manusideer i huvudet, musiken passar helt enkelt ihop med det visuella. Jag har faktiskt gått och väntat på att Dektetivbyrån vilken dag som helst ska ha sin musik med i en svensk, eller rent av internationell film. Därför blev jag inte förvånad när jag upptäckte att en av deras låtar - Om du möter varg, är med i Apotek Hjärtats reklamfilm. Även den reklamfilmen är som hämtad med influenser från Amelie-skaparna med en touch av Tim Burton.
Tidernas kanske bästa albumtitel
Jag skrev den här recensionen för kanske, cirka ett halvår sen. Men inte mycket av mina åsikter har förändrats om denna skiva sen dess, förutom att jag inte lyssnar lika flitigt på den längre.
Under The Pavement - The Beach, Deportees tredje skiva är en av favoriterna hos mig just nu. Albumtiteln är hämtat från ett citat skrivet på en vägg i Paris av en situationist 1968. På bandets hemsida står det att citatet då handlade om att egga fantasin att se bortom det förutsägbara och det tänkta, och att det gör det nu också. Att det finns en bakgrund till albumtiteln och att det sammanfattar skivan gör allting så vackert. Så pass vackert att albumtiteln kanske är en av tidernas bästa, enligt mig.
En av favoriterna på skivan är "When they come", en låt som växer mer och mer man lyssnar på den. Markus Larsson, recensent på Aftonbladet säger om låten att ...efter 1 minut och 34 sekunder känner jag mig alltid lika hjälplös. Och jag kan ingen annat göra en att hålla med. Det är något magiskt med låten som händer, den lyfter ännu mer till ett känslostadie där man inte vet om man är ledsen eller fantastisk lycklig. Och det är när man får sådana melankoliska känslor som musik är som bäst.
Dessutom är musikvideon till låten välproducerad och inspelad i vackra Leksand.
Turn back time, Under the pavement - the beach, Will you talk (If I listen) och Wherever I lay my head tonight går också mycket på repeat och precis som When they come växer de ju mer man lyssnar på dem. Och man kan inte göra annat än älska Peder Stenbergs röst.
Ska man ge sig in på att kommentera Mello?
Jag satt i Göransson Arena när andra delfinalen gick av stapeln i Sandviken. Kul med live. Jag var helt stupsäker på att Orsa Spelmän skulle gå vidare, de var helt enkelt bäst och enligt min mening de bästa genom alla deltävlingar. Och så kom de till andra chansen. Och från andra chansen åkte de ut.
Ett sant statement: Folk röstar på de mest kända, sen spelar det inte så stor roll hur låten låter.
I allafall, även om jag verkar vara en pessimistisk musikbloggare (vilket jag vanligtvis inte brukar vara) så ska jag ändå ge mig i kast att chansa hur Finalen kommer te sig på lördag;
De tre som kommer fightas i toppen tror jag ändå är de som är minst folkkända, d.v.s. Timotej, Anna Bergendahl samt Salem Al Fakir. Jag hoppas såklart att Al Fakir vinner - och det kanske han gör också.
Okej, oj, vad svårt.
Nej, jag gissar såhär:
1. Salem Al Fakir
2. Anna Bergendahl
3. Timotej
Så. Nu återstår det bara att se om jag får rätt på lördag.
Som avslutning vill jag lyssna på Orsa Spelmän och Kalle Moreus och grmla lite för att det inte alltid blir som man vill.
Ett bitterljuvt första musik-inlägg.
Bittersweet symphony var redan ett upptaget bloggnamn, så jag tog det som var närmast!
Tycker "Cause it's a bittersweet symphony this life" är en vacker mening från en vacker låt och ville ha med det i mitt bloggnamn. Den liksom sammanfattar livet i en enda mening på ett utmärkt sätt. Dessutom håller jag med Chris Martin till fullo när han en gång sade att The Verves låt "Bittersweet Symphony" är en av tidernas bästa låt. Någonsin. Jag håller verkligen med Martin - det är en av tidernas bästa låt. Och jag kan inte göra annat än få hylla den vackra låten i detta allra första inlägg som jag gör i min blogg.
